Första Veckan

”Hi, how are you?”
”I’m fine thank you, how are you?”
”I’m good, thank you for asking. Is there anything I can help you with?”
”No I’m fine thank you, just looking around.”
“Ok. Just let me know if there’s anything you need!”
“I will!”

”So, we’re you from?”
”Sweden.”
”Oh, that’s nice. How long will you be here”
”For six weeks.”
”Oh that’s nice, how do you like the country so far?”
“…”

Det är ungefär såhär de flesta konversationerna går till. Varje gång blir jag ställd på frågan om hur jag tycker om deras fina land som de är så stolta över. De förväntar sig nog ett svar där jag hyllar landet och säger att det är det bästa som hänt mig på länge. Detta är dock inte känslan jag har, och fram till denna dag har jag besvarat frågan med det icke-sägande: ”It’s interesting”. Jag känner att det är dags att besvara den här frågan på riktigt nu när det har gått en vecka sedan ankomsten till USA.

Till att börja med är det några saker man genast lägger märke till: Det är varmt, +30° med sol. Allting är större: bilar, gator, hus, fasader, maten, förpackningar… you name it. Det springer ekorrarna och råttorna runt de hemlösa som ligger sovandes i parken, för att hitta någonting att gnaga på. Städerna är uppbyggda i ett logiskt rutnät. Det finns ingen fantasi runt gatunamnen, utan det tycks vara slumpmässiga ord ur den engelska ordboken med antingen street, boulevard eller drive som avslutning. Vägarna är också värdelösa. Saker är billiga. Bekvämlighetsfaktorn är mycket hög.

Det är helt enkelt en massa saker som är annorlunda ifrån det som jag skulle kalla ”vanligt”. Det skulle jag vilja påstå är en bra sak. Det är fruktansvärt intressant att få upptäcka och uppleva någonting nytt och få bedöma saker och ting för sig själv. Man får en rikare bild på hur världen och länder funktionerar.

Människorna i USA har vart mycket trevliga. De startar ofta konversationen med ”How are you” och frågar om man behöver hjälp. De tycks också vara nyfikna på vart man kommer ifrån när de hör det främmande språket, och de är inte rädda för att fråga. Det hänt att man blir fistbumpad av en förbigående när man står mitt på trottoaren och blir lämnade med ett ”Yeah”. Det har också hänt att man delat upplevelsen av att inte kunna korsa gatan pga. trafiken med den på andra sidan övergångsstället och få höra ”There we go!” när man passerar varandra på gatan över lättnaden att äntligen få korsa. Jag uppskattar denna sortens av bemötande, det är ett trevligt sätt att få småsocialisera sig med människor över dagen och det känns som att det är någonting som skulle behövas i Sverige när man står en meter ifrån din näste på spårvagnshållplatsen.

Vi har ju bilat mycket under dagarna och fått se mycket av östkustenens landskap och samhällen. Landskapen såg till en början ut som i Sverige; stora fält med en skogsdunge i horisonten. De gick dock över till en mer tropisk känsla med stora träd, täta skogar, lianer, buskar och snår när man kom längre ner på kusten. Emellan dessa skiftningar fick vi dock skåda de oändliga stränderna med havet längst hela horisonten. Det var en mycket befriande känsla att få gå barfota i den varma sanden efter att ha suttit i bilen hela dagen. Samhällena har också skiftats mycket längst vägen. Det finns inte så mycket att säga omkring vårt första stopp Washington DC än att allting var mycket pampigt och stort. Det kändes som om man läst fel på måtten i ritningarna och råkat göra allting dubbelt så stort. Det som var minst imponerande rent storleksmässigt i staden var presidentens vita hus. Vi har sedan passerat en massa små samhällen där alla tycks ha en egen vattentank med stadsnamnet på. Husen är som typiska hus man ser på TV. Ett trähus på två våningar med en veranda. Det såg dock annorlunda ut när vi kom mot stränderna där det bara var stora kråkslott på pelare minst två meter upp i luften. Måste säga att det såg helt galet och fantastiskt ut. Men den bästa staden hittills är Savannah. Jag blev såld när jag såg en påfågel sittandes i ett fönster på ett slitet gammalt vackert hus, och då var vi bara på väg mot vårt egna lilla (stora) kråkslott. Huset består av fyra hallar, två vardagsrum, en matsal, ett kök med matsal, fyra toaletter (tre badrum), en tvättstuga och fyra sovrum. Savannah består inte av några höghus utan bara en massa gamla nerslitna brittiska hus. Det är alltså ganska likt Europa.

Det finns många ställen som har fått mig illa till mods då allting känns som kulisser för att lura människor till att tycka bättre om stället. Det är bara långa gator med butiker, minigolf, matkedjor, hotell och bensinmackar. Det känns fel för att det bara skriker om att lura turister och besökare på pengar. Ingen sund människa skulle kunna bo ett sådant ställe. Det ska se bra och lockande ut, men det ger mig ett helt annat intryck då ingenting känns genuint. Jag måste dock säga att det var på ett sådant här ställe som vi åt lunch en dag och vi fick mycket bra service. Som den nöt och baljväxtallergiker jag är kunde jag praktiskt taget inte äta någonting, men som det snälla folket man är i USA så fick jag en egengjord tonfisk-toast. Toasten var mycket god men jag insåg efteråt att även all den möda kocken fick gå igenom för att ge mig någonting som inte innehöll sojabönor så glömde han att allt bröd i USA innehåller sojabönor. Det är inte bara bröd har vi märkt, men näst intill allt innehåller sojabönor vilket har gjort det mycket svårt för mig att äta någonting överhuvudtaget. Vi har dock lyckats hitta en matkedja som säljer produkter utan soja i sig, så det löste sig till sist.

Som sagt har vägarna vart mycket dåligt underhållna. Men vad som är mer störande är det man passerar på vägen. Vi har flertal gånger åkt förbi Weapon and Ammo-affärer. Vi har även sett en massa reklamskyltar till just dessa. Vad vi också är sett är reklamskyltar för plastikkirurgi för bröst och kurvor. Och detta är inga små reklamskyltar heller, utan riktiga billboards så att ingen ska missa dem när man drar förbi med 100km/h.

Jag hoppas att detta besvarar lite om vad jag tycker om landet.

Det finns mycket mer att skriva om då jag har tankar och åsikter omkring andra saker med, men dessa åsikter och tankar tar jag vid nästa tillfälle. Nu får ni istället njuta av ett par bilder som jag har tagit under resans gång!