Och en dag i Chicago

Resans tredje etapp började i Chicago. Vi hade nog inga egentliga förväntningar på staden, snarare var vi nyfikna - vad är det här för en stad?

Ganska snabbt enades vi om att vi gillade Chicago betydligt bättre än San Francisco. Visst, misären fanns här också, liksom den gör i alla storstäder, men staden kändes ändå mycket mer mänsklig, mer nära och mer ärlig än storstaden vi var i för några dagar sedan. Här en liten bildkavalkad.

Även om staden är tät och hög så finns det gott om utrymme för kanalerna som går genom centrum. Och de nyttjas även flitigt, både för kommers och rekreation.

Nytt och gammalt ligger sida vid sida och skapar stora och spännande kontraster.

Det gamla speglar sig i det nya.

En liten bit från ovan, sisådär 94 våningar upp, ser staden ut som något man kan leka med. Vi befinner oss i John Hancock Center, en lite byggnad på 344 meter. 

Willis Tower (Sears Tower) på hela 442 meter döljs i molnen. Huset till vänster är Trump International Hotel and Tower på 423 meter.

Förr byggde man inte lika högt, men väl så snyggt.

Men okej, allt gammalt kanske inte är så snyggt. Vissa delar är rätt så slitna, som den här trappan som fotgängare använder för att ta sig upp på en bro och över kanalen.

De gamla broarna med sina enorma järnkonstruktioner och fungerande funktioner att kunna öppnas imponerar.  

Inte alla landmärken är skyhöga, som fyren ute i hamnen.

Alla vi mötte som hörde att vi skulle till Chicago sa att vi "bara måååste besöka Navy Pier. Så då gjorde vi det, men vi förstod inte grejen. Förvisso höll mycket på att renoveras, men ändå. På det hela taget verkade hela piren handla om att rika får lov att visa upp sina fancy båtar, och vanligt folk får lov att dricka alkohol och titta på fancy båtar.

Andra fina järnkonstruktioner är de upphöjda tunnelbanorna. Eller vad det nu heter när en tunnelbana egentligen går på höghöjdsbana. Här befinner vi oss i The Loop, där flera linjer går på en stor vändslinga runt i stadsdelen.

Utöver tunnelbanan karaktäriseras The Loop av all konst på publika ytor. På ett sätt är hela stadsdelen något av en stor konsthall utomhus. Här är Cloud Gate, eller The Bean som den den kallas i folkmun. Det är lätt att bli vimmelkantig när man går runt och under pjäsen och tittar på dess olika reflektioner.

Den här...saken...heter Monument with Standing Beast. Hur skum som helst, man kan gå hur många varv som helst utan att fatta vad som är fram eller bak. Frågan är ifall man ens kan vara säker på vad som är upp eller ner... 

Den här 12 meter höga skulpturen av Miró kallas Chicago. Visst smälter den in i stadsbilden? Här syns lite äldre som pustar ut på dess sockel.

Mittemot Miró står en namnlös pjäs på 147 ton av Picasso. 

Alexander Calders gigantiska konstverk Flamingo är hela 16 meter hög och tycks liksom markera att en smärre tomt är dess revir.

Chagalls Four Seasons är en stor kloss. Sammanlagt består den av nästan 50 meter som är prydd av mosaik. Detta var den enda av konstverken vi såg där man inte tilläts gå helt nära. 

Den kanske mest interaktiva, med betoning på aktiva, skulpturen var Crown Fountain i Millenium Park. Den består av två 15 meter höga torn från vilka det strömma ner vatten utmed sidorna. Barn i massor sprang runt och lekte i vattnet.

De två sidor som var vända mot varandra hade ansikten, medan övriga sidor var svarta. Med jämna mellanrum sprutade ansiktena ut stora strålar vatten, och då sällade sig till och med de vuxna till vattenleken. Eftersom det var en varm dag hade vi gärna själva deltagit. Nästa gång tar vi med oss badkläder när vi går på konstrunda!