Från öken till hav

Phoenix vid första ögonkast ifrån flygplatsen till hotellet ser ut som ett typisk Amerikans småsamhälle som man passerar vid landsbygden, men i en större skala med ett centrum av hus på ungefärligen 5 våningar. Dock var det inte den sortens höjder som fick mig att le av lycka medan vi lämnade flygplatsen. Nej, utan det var det som fanns bortom staden Phoenix, det som omringade Phoenix som en enorm krater som fick mig att le. Ett landskap som bestod av berg! – Den första tanken som slog mig var att landskapet var snarlikt Norges, förutom en grönska av kaktusar och den rödbruna marken som låg framför en. – Ett landskap där till och stora öken virvelvindar som slungar sanden upp i luften var en vardaglig åsyn. Äntligen kan ögonen få ro i att följa den bergiga horisonten likt en bergodalbanan istället för låta ögonlocken ge vika för det platta landet som alltför ofta förekom på östkusten.

Farandes iväg mot krattens kant var ett bedrövande långt ögonblick av njutning. Det var en totalt helt annan värld att åka i öknen bredvid en sandstensvägg som skulle vara i evighet. – Jag har aldrig förstått att man också hänvisar till landskap när man säger att allt i USA är större. Det övriga större har jag knappt märkt. – Det var helt grymt vackert! Men ögonblicket gick småningom vidare till höga höjder och skog. Det blev en vardag med att få återkommande lock för öronen i de extrema höjd & lufttryck skillnaderna. Ut ur skogen kom vi till slut fram till Grand Canyon.

Det är inte konstigt att namnet Grand skulle bli den här kanjons namn. Det går inte beskriva dess storlek, bara känslan kan beskrivas. Känslan är lik den du får när du ligger på rygg och stirrar upp mot den oändliga stjärnhimmelen. Förutom att du kan se oändlighetens slut i Grand Canyon och därifrån känna en glädje att kunna placera oändligheten framför dig i en Jord som du vet är begränsad. Tja, lite udda beskrivet, men det kanske kan ge dig en bild av känslan jag fick i alla fall. Helt enkelt säger jag: Åk och besök det själv.

Dock storslagenheten av Gran Canyon blev jag allt mer förtjust i Zion National Park. Grand Canyon fick du åskåda, Zion fick du uppleva. Det var ett frustrerande privilegierande att få sova och bo i Zion bara en natt. Att bo i en kanjon som vi gjorde, där bergen var konstans anslutna till varandra till höjden av skyskrapor och vild livet var så oskyggt att du själv blev skygg för naturen omkring dig. Det finns än så länge inget annat som jag vill återbesöka i USA som Zion National Park för utforska och vandra.

Vägen vidare till västkusten verkar helt plötsligt mindre nämnvärd nu när jag reflekterar om det. Men vi fick uppleva en värme upp mot 45,5 grader i en röd stenöken vid namnet Valley of Fire. Det här kan enkelt jämföras med grannplaneten Mars. Helt udda små kullar fyllda med håll, som skulle påminnas av ostar. Det räckte för familjen att åka runt i bilen runt den lilla national parken på grund av den torra värmen som till och med hindrar svetten från att rinna, men som har samlat på sig gott och forsar när man sätter sig i bilen med AC.

Västkusten är oerhört vacker med (äntligen) klipporna som sticker upp ur havet och trotsar vågororna som inte kunde bry sig mindre. Här besökte vi ett slott, Hearts Castle, som gav en tankeväckare och dessutom en arrogans och en patriotism för Europa som jag inte kände mig bekväm med då jag inte gillar idén med patriotism speciellt i dagen Europa. Slottet som vi besökte var rent av Italiensk och Spansk renässans arkitektur med stora detaljer från antika Grekland. Det hela kändes som en bluff. Att så något sådant här, som till och med inte nådde måtten av det riktiga och pompösa som du finner i Europa, väckte en sådan stolthet och fascination i Amerikanarna. Jag byggde upp en onödig frustration som även min bror delade och även om jag faktiskt visste och förstod varför Amerikanarna var så stolta över denna ”magnifika” byggnad var det far som fick undervisa mig och min bror för påminna om hur ungt landet är och att det inte finns några sagoslott i hela Amerika som är byggda innan Européerna ockuperade landet.  

Resan fortsatte längsmed västkusten där en fascinerande dimma ifrån havet visade upp sig längsmed bergsvägen vi åkte, en dimma som vi till och med hittar i San Francisco.