California Zephyr: 53 timmar på tåg

California Zephyr.. Det var i den allra första resefolianten som lånades från Majornas bibliotek, för flera år sedan, som vi blev uppmärksammade på denna klassiska tåglinje som sträcker sig över halva den nordamerikanska kontinenten från San Francisco till Chicago. 53 timmar och 20 minuter lång.

 

Tågen består av 3 sovvagnar med olika stora kupéer, varav vi valt den billigaste varianten ”roomette”, utan egen toa/dusch (prisskillnaden var flera tusen). Det finns även sittplatsvagnar ”coach” och restaurangvagn samt loungevagn med takfönster där man kan beundra utsikten från sköna fåtöljer.

 

När man reser i sovvagn som vi så ingår alla måltider i biljettpriset. Till lunchen är det först till kvarn som gäller, med start kl 11:30. Är man inte på hugget direkt så får man sätta upp sig på väntelista och blir sedan uppropad när tidigare sällskap ätit klart. Det finns flera maträtter att välja på, och kvalitén på maten har varit helt ok, klart trevligare än exempelvis flygmat eftersom det faktiskt finns ett kök under bordsavdelningen i restaurangvagnen. Efter maten får man välja en av fyra desserter, vi har provat alla: cheesecake, chocolate lava cake, vaniljglass och apelsinsorbet. När vi närmar oss slutet på resan till Chicago börjar dock valmöjligheterna ta slut, och till sista lunchen fanns bara två rätter och en dessert att välja på.

Till middagen bokar man bord någon av de fyra sittningarna, kl 17:30, 18:00, 19:30 eller 20:00. Alla bord har plats för 4 personer, så vi brukar dela upp oss som 2+3 och får då sällskap (både till frukost, lunch och middag) av pratsugna främlingar. Vi gör vårt bästa för att vara öppna och samtala med sällskapet som man ska. Det är både trevligt och lite ansträngande. Kul som omväxling, och en viktig del av reseupplevelsen som man missar om man är ett sällskap om fyra som alltid sitter tillsammans.

Häromdagen hade Ellen och jag sällskap av ett rart par i 50-årsåldern som varit tillsammans i 25 år. Hon valde honom ur en katalog (det var före internetdejting) och fick sig sedan tillskickat en vhs-kassett med en film som Ian spelat in på sig själv. De hade samma ”spiritual beliefs” (oklart vad) och tyckte att knepet för att hålla ihop så länge var ”choose wisely and treat kindly”, och de talade även om vikten av att ge varandra utrymme. Hon fick utrymme att samla på vintageklänningar och han fick utrymme att spela golf. Jag önskar att jag hade tagit ett kort på dem.

Även om vi inte betalar för maten när vi äter så anstränger vi oss för att komma ihåg att lämna dricks, vilket vi insåg att man ska göra vid första tåg-måltiden då vårt sällskap lade 2 dollarsedlar på bordet när han skulle gå. 2 dollar verkar vara standard för en ensam ätare. Vad par och familjer lägger har jag inte lyckats se, men vi försöker lägga 3-5 dollar (för 2 eller 3 personer eftersom vi sitter uppdelat). Det gäller att hela tiden se till att ha en massa småpengar i kontanter i detta landet där servicepersonal är dåligt avlönad och beroende av dricks för sitt uppehälle.

Själva tågresandet går i lugnt tempo, hastigheten är beroende av hur mycket rälsen slingrar sig fram mellan bergen, men snabbtågsfort går det aldrig. Det är otroligt avkopplande att bara sitta och titta ut genom fönstret på landskapets skiftningar. Vi var förvånade över hur fort tiden gick den första tågdagen. De andra i familjen läser och småslumrar en del också, men själv hade jag inte ens öppnat min bok innan vi kom till Denver (på kvällen dag 2). Resan genom Colorados klippiga berg under dag 2, följt av kulliga gröna sagolandskap var otroligt vacker. Båda kvällarna satt vi och spelade kort i lounge-vagnen, vilket också var trevligt med de vackra vyerna utanför tågfönstret som fond.

Den första tågetappen, från San Francisco till Glenwood Springs var familjen uppdelad i olika vagnar. Jonaz var i vagnen efter oss andra, och det blev då tydligt hur olika servicepersonalen arbetar. Ellen, jag, P & G hade älskvärde Johnny som tågvärd. En bullrig, storvuxen och glad svart man som direkt när vi klev på deklarerade att han älskar sitt jobb. Han pysslade om oss, kom då och då och kollade att vi hade det bra, ställde fram karameller och vattenflaskor. Bäddade våra sängar när vi var och åt middag – och hade lagt två polkagrisar på varje kudde! Stack in en morgontidning under kupédörren innan vi vaknade och bäddade upp sängarna när vi var och åt frukost. Jonaz tågvärd däremot sa inte ett ord under hela resedygnet, hade inga karameller och fixade inte med sängbäddning om man inte särskilt bad om det. Morgontidningarna låg i en hög vid kaffeautomaten. Vi älskade vår Johnny och gav honom förstås en större slant i dricks och tog ett hjärtligt avsked. Tyvärr hann jag inte fånga Johnny på bild heller, men vagn 631 var hans ”home away from home” som han sa.

Att sova på tåget visade sig vara stört omöjligt för alla av oss den första natten. Dunkandet, skakandet och tutandet gjorde att hjärnan omöjligt kunde koppla av och somna, och Jonaz höll på att frysa ihjäl i sin kupé där termostaten inte fungerade. Ellen och Philip låg på de extremt smala överbritsarna med klaustrofobiskt nära till tak och skräck för att ramla ner (trots skyddsräcke) av tågets krängningar och fick inte heller någon vidare sömn. Undrar hur många tågnätter det krävs innan hjärnan vänjer sig och låter en sova gott? Andra natten sov vi alla betydligt bättre än första, men ändå långt ifrån bra vilket får oss att längta till Chicago där vi har luftkonditionerat rum och sängar som står still.

Den andra natten susade vi igenom Nebraska så där vet vi ingenting om landskapet egentligen, men Iowa som vi färdats genom under större delen av dag 3 är slätt, grönt jordbrukslandskap som i stort liknar södra Sverige. Det mest intressanta är de till synes fallfärdiga småstäderna vi åker igenom, men denna dag 3 kan vi alla konstatera att det var de vackra vyerna som gjorde tågresans första dagar så givande. När landskapet utanför fönstret blivit tråkigt blir vi uttråkade och längtar efter att komma fram.

Därför kan vi rekommendera att man reser med California Zephyr mellan San Francisco och Denver, endera hållet. Sträckan mellan Denver och Chicago kunde vi gärna snabbspolat eller hoppat över helt, särskilt som maten börjar ta slut, toaletterna inte städats någon gång under resan och servicepersonalens goda humör också börjar mattas av.

Allt som allt vill jag dock avsluta med att säga att tågresan varit en av de största höjdpunkterna på hela vår USA-resa för min del, de första två dagarna var nämligen helt magiska!